Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
att jag måste gå. Den natten sov jag ej mycket,
jag försökte förvandla mig till den kalle, nyktre
observatören igen, försökte säga mig att jag handlat
rätt hela tiden och att jag intet hade att förebrå
mig-Men jag hade sagt henne att jag älskade henne. Och
sä skulle dock alltid kärlekens sanning segra. Jag
vet varför, nu. Den är så stor, den måste, den kan
ej annat!
Dagen därpå då jag kom upp var hon död. Den
gamla damen, som vårdat henne, berättade mig att
Leonora nästan brustit i glädjetårar över ett brev
hon fått, och att hon talat någonting om en stor,
hög sång, som hon hört. Hon hade sagt att ingen
dog lyckligare än hon och att hon var så fylld av
tacksamhet mot allt, mot livet och döden, att hon
velat sjunga, om hon kunnat.
— Men — men, stammade jag, säg mig en sak
— är ej hennes — är ej mäster Caprini underrättad
om detta?
Nu först såg jag den verkliga glansen i dessa
gamla kloka, genomträngande ögon. Vi stodo i
hallen, och jag var färdig att gä ut. Hon betraktade
mig prövande, och hennes ansikte var så överfullt
av smärta, att jag ej uthärdade att se på det.
Slutligen sade hon sakta och med någonting förebrående
hårt i rösten, tyckte jag:
— Vet ni ej att hennes man övergivit henne och
rest — till Italien med — med barnen ?
— När hände detta ? Vet ni vad orsaken var ?
— Det hände i våras. Han — han misstänkte
henne att — vara honom otrogen. Skulle inte ni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
