Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21
veta detta? Jag trodde–men nu är ju allt förbi
— och —
Den gamla snyftade till. Jag bemannade mig,
jag-måste ha klarhet. Sakta gick jag fram till draperiet
framför dörren till Leonoras rum. Den gamla
nickade. — Jag tänkte att ni skulle vilja se henne,
sade hon enkelt. Jag steg in och fann alla rummets
fönster öppna. Den dödas ansikte var som sist jag
såg det, men jag tyckte att det låg som ett trotsigt
jubel över dragen. Tog jag fel? Nej, nej. Och
hennes händer lågo sammanknäppta över bröstet, och
dessa händer höllo ännu mitt brev i ett hårt,
kramande grepp.
Jag kände mig icke orolig längre, ej heller
trycktes jag ned av min sorg, nej, den liksom bar mig
på starka vingar över en avgrund. Jag gick fram
och lade handen på den dödas panna, och utan att
ta blicken från dessa vanställda drag frågade jag
den gamla:
— Var det för min skull som — han måste resa.
Och den gamla svarade med sänkt röst:
— För er skull.
★
Men nu måste min vandring snart bli av. När
jag nu sitter viel räknemaskinen och den rödkindade
kommer fram för att tala med mig reser jag mig
plötsligt. Jag kan ej mer, stunden är kommen, jag
räcker honom handen till farväl. Han blir förvirrad
och förstår ej, men jag sliter mig loss och går ut,
ända ned till havet. Jag sitter där tills det blir
skymmande natt och måsarnas vingar lysa som förr och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
