- Project Runeberg -  Dan Anderssons samlade skrifter : minnesupplaga / IV. Posthuma noveller /
44

Author: Dan Andersson With: Torsten Fogelqvist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

44

skulle vilja fortsätta att måla, tvingas han likväl
därtill av ekonomiska skäl. Hur kan för övrigt den
’bottenlöss skeptikern måla? Gud vet. Men kampen för
livets uppehälle förklarar mycket om ej allt. Ross har
dock hos sig i vissa ögonblick något av barnets tro
eller profetens aning — icks så att han kan
formulera denna aning i några konstverk som äga i sig
salighet eller nirvana — snarare så att i korta
stunder den odefinierbara aningen blir en mur mot vilken
han lutar sitt huvud, för att i nästa ögonblick gripas
av namnlös grämelse över ett meningslöst liv. Ibland
när jag träffar honom flammar han upp i momentan
berusning över någon god bok, för att ögonblicket
därpå vandra fram och åter på sitt kammargolv,
vridande sina små smala händer, stum, sluten, en
till-knäppt bok med en förskräcklig text, som endast han
själv åter och åter läser i. Ofta när vi sitta och tala
om små ting genomskakas han av en rysning, och då
förstår jag att under det han talar med mig om
böcker och tavlor, läser han på nytt i sin själs
hemliga skrift.

Så ungefär fastställde jag för ett och halvt år
sedan bilden av min vän. Plötsligt blev han förändrad.
Han blev lugnare och lekamligen friskare, tyckte jag.
Han hade ej mera så stort behov av att bli förströdd,
han var ej mer nervös, han skrattade oftare, hans
humör var på det hela taget bättre. Samtidigt lade
sig hans gamla nästan vansinniga arbetsintensitet och
han förklarade för mig att han icke hade någonting
mer att måla. Jag upptäckte också till min häpnad att
han efter någon tid fetmat. Jag kände icke just
motvilja inför detta, men jag förundrade mig. Någon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:19:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dansamsk/4/0048.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free