Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
vatten samt ett glas. Sedan han druckit något av
denna dryck gav han sig i väg med en ovanligt bråd
fart. Men vad skulle jag göra, inte kunde jag rå
för att hans samvete förbjöd honom vin, att
problemet om biktstolar är överhängande och att iskall
lingon-dricka är förfärlig mitt i vintern.
Säkert gick han ifrån mig mycket bedrövad. Jag
vet att han icke riktigt kan med att jag ej antagit
den nye guden. Ibland när jag predikar tycker jag
att jag tror på någonting, antingen det nu skall
kallas Gud eller människohjärtats eviga hopp, men
så när jag börjar tänka på det, löses denna känsla
upp. Den kan aldrig bli till ett begrepp, och om den
kunde det skulle jag strax tvivla på dess värde.
Strax efter det han gått hörde jag en knackning
på dörren och som jag är nog oärlig att dölja mina
svagheter för mina församlingsbor, stupade jag i
hast en broderad lampskärm över mitt glas och sade:
stig in, under det jag av gammal förställningsvana
började ordna med mina papper på bordet som om
jag haft mycket brått.
Jag kunde icke erinra mig om jag sett denne man
förr. Han var mycket gammal, vit i hår och skägg
och darrande. Han hade ett lurande, osäkert
ansiktsuttryck och gick framåtlutad, stödjande sig med en
smal käpp vars krycka var snidad och skuren med
täljkniv i form av ett ormhuvud. Jag lade märke till
detta mycket noga innan han gick. Hans kläder voro
den välbärgade skogsbondens och han höll en säkert
tjugu år gammal söndagshatt i sin skrumpna vänstra
hand, i den andra käppen, med kryckan och dess
kluvna figur vänd framåt, som gamla bruka, Men det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
