Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
som en trasa, svimmade och ramlade huvudstupa av
stolen ned på golvet. Jag ringde. Min hustru var
för närvarande sjuk och låg på sanatorium för sina
nerver, endast köksan och gårdsdrängen funnos i
huset, och med deras hjälp fick jag honom lagd på en
soffa. Han vaknade till nästan omedelbart, kravlade
sig upp och linkade i väg till dörren och gick sin väg
ut i natten utan ett ord.
Nu försökte jag intala mig att den gamle på sista
tiden blivit — kanske han alltid varit det —
sinnesrubbad, och att hans ärende icke haft någon sådan
bekännelse till mål som jag trott. Emellertid hann jag
inte göra några förfrågningar, ty redan nästa dag
kom han igen. Nu var han mera talför, och nu
bekände han vad han gjort i sin ungdom, för trettio år
sedan. I stället för att svimma brast han i gråt och i
avbrutna jämrande stötar började han sin berättelse.
Under oupphörliga snyftningar avbrutna av frågor
om det var säkert att jag ej anmälde honom hos
polisen, fick han till slut fram hela historien. Och när
han slutat satt han tyst och stilla och stel, och liksom
sög sig fast vid mig med blicken, ropade på hjälp med
ögonen och de vridande, oroliga fötterna och
händerna.
Aldrig har min känsla av ovärdighet varit större
än nu. Här satt han och väntade att få höra mig säga
någonting i Guds namn!
— Kan dä — bliva förlåtelse utav Gud — fast ja
in t går i häkte — ja ä så gammal — ja — ja — född
fyrtitvå, ja. Kan dä bli förlåti utav Gud fast — ja
int kommer på Holmen — ja ä så gammal?
Orden föllo mot mig som klubbslag. Denne man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
