Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
141
clika rätt och rättfärdighet, saktmod och
fördragsamhet, men jag hade alltid haft en aning av otålighet
och motvilja inför dessa sakrament, så åldrade, så
vanhelgade, sä teatraliska. Säkerligen var jag på fel
bana — och många, många med mig.
Vad var det jag skulle svara honom? Om jag sade
att han icke behövde bekänna inför människor,
inför rätten — detta var det enklaste och naturligaste.
Det mest mänskliga. Men då skulle jag bli tvungen
att meddela honom sakramentet, och just nu förstod
jag att jag aldrig mer skulle kunna göra det. Denna
lilla tillfällighet hade öppnat mina ögon på vid gavel.
Det hettade i kinderna, jag rodnade över att jag
var präst och hedning på en gång, rodnade av
blygsel i ensamheten. Var det inte morgon snart?
Jo, där kom det första morgonljuset — och sakta
steg dagningen in i mitt rum. Jag gick ut och tog
en promenad och mötte människor. De sågo icke
mig, de sågo blott min embonpoint och min trygga
gång, mina ögon som icke skvallrade bakom glasen
och min runda figur. Jag skulle kunnat stanna dem
och skrika: Jag är också en människa! Si människan!
om jag varit en hysteriker. Men jag teg och jag tror
jag log mot en och annan som jag mötte och som
hälsade vänligt.
Nu hade stunden kommit. Det gamla stilla
missnöjet med min ställning, detta som gnagt mig
hem-ligen i tio år, skulle brytas upp med roten. Den
ovärdige prästen skulle gå. Men innan han gick skulle
han utdela sakramentet ännu en gång, tv han var
tvungen.
På hemvägen mötte jag Stålberg, och fattad av ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
