Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
Då trampade han på något hårt i snön och tog
upp en hopslagen rävsax och bleknade och kände sin
gamla ångest. Och han log ett spöklikt leende: tack.
att han slapp undan — det var så nära mitt läger,
där jag återvann min frid! Sedan började hans hjärta
slå våldsamt och det gick en ilning genom hans ben,
och han kände hur obarmhärtig kölden var. Ty det
satt en benstump kvar i saxen, och benet var avätet,
och små frusna bloddroppar sutto på järnet. Vinden
skor råde nu fult i träden, snön brände som järn
genom skorna, den uppgående solen skrattade ett rött,
blodigt skratt, och dess sken stänktes ut som bitterhet
över världen. Dagsljuset kom med grym klarhet.
Trädstammarna sträckte sig uppåt som i pina och
granarnas grenar sopade snön med jämrande gnissel.
Då märkte mannen att hans fingrar frusit fast vid
det kalla järnet, och när han slängde bort saxen satt
bitar av hans skinn kvar på skänklarna. Och han bad
ej mera till Gud, när han gick därifrån, utan till
djävulen. Och ett dygn därefter satt han åter berusad
bland nedrökta palmer och spräckt gips.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
