Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184
Och när snön kommit kör finnbonden ut till sina
ladgolv efter höet. Bred och vräkig och svart ligger
han ovanpå lasset med pipan i munnen, han är själv
ägare, han kör sitt eget hö, han rår om varenda bit
av backen han kör på, han behöver inte krusa
back-stusittare han, skall jag säja. Dem säljer han
blåmager surmjölk åt på kredit under vintern, och så,
en gång blir det slåtter på hackslogen igen,
backstu-gumman är skyldig bonden och får göra dagsverken,
i brännande sol eller snöregn och storm, aderton
timmar på dygnet. Är det så underligt om den fattige
skuldsatte mannen stannar litet ofta bakom de
skyddande buskarna, rätar ryggen och låtsar bryna
lien–-
Detta var i min barndom och första ungdom. Jag
har lagt märke till att den romantiska
hackslogslåt-terns tid är förbi. Alla de väldiga röjningarna jag
minnes,
Kestina—Sovanto—Tervalax—Mattendraj-11a och Pätärrkiiuslo garna ha lagts ut "på löten",
finnbonden börjar lära sig rationellt jordbruk,
spränger bort stenen ur åkerlappen, lägger an på
torvströ och konstgödning och besinnar, att när man
betalar sex kronor om dagen för ett slådagsverke, så
lönar det sig bättre att låta det växa timmer på den
sloge, där han förr skrapat och petat med lien i
vartenda hörn.
Men så länge jag lever skall jag känna den där
underliga sugningen bort till den stora utslogen
mitt inne i de vilda skogarna, den steniga
hackslogen, så väldig och omfångsrik att jag ofta med
bössan över axeln gått vill i dimma och storm och
trampat genom den ena fjärdingsvägen av sänk myr-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
