Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
205
värst. Inga fattiga voro utan tobak där ute,
besynnerligt nog, det fanns så gott om den, och att tigga
tobak gick utmärkt. Men nu. . .
Hungern började redan regera i hans måge, men
han hade ingen lust att stiga upp och börja
ransoneringen av brödet.
Om han hölle sig riktigt stilla och inte ansträngde
sig med något, det vore det bästa. Men nu krävde
stillheten absolut rökning, nutidsmänniskan var
sådan, tobakshungern gav inte efter mathungern. Han
måste tänka på någonting, på att det snart skulle
komma ett hundra kronor, på att julen inte var
någonting att fästa sig vid ... en meningslös
tillställning, tillkommen för att på ett dubbelt sätt erinra
den fattige om hans fattigdom, den rike om hans
vanmakt att kunna njuta mer än magen och
nervsystemet tålde. Han undrade vad den mystiske,
ensamme arrendatorn-urmakaren tog sig till där nere.
Han kunde höra honom gå och stöka — hade inte
heller han några släktingar att resa till?
Bang — bang — bang —
Herr Martin spratt upp, utan att förstå.
Urmakaren stötte i taket med något hårt föremål. Vad
ville han, var han drucken? Kunde han inte gå upp
om han ville något ? Ännu en gång knackade det. . .
Herr Martin kände på sig att det förestod
någonting ovanligt, ty detta var första gången den
ensamme där nere knackat. I en handvändning var
han där nere, viss om att urmakaren var sjuk. Han
öppnade dörren försiktigt, nästan rädd. Kunde den
gamle fått något slaganfall —
En liten julgran stod mitt på golvet, det var bara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
