Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
223
gå i vägen för byggnadsarbetarna. Inte ett
handtag kunde han hjälpa till och inte se — aldrig
mera se!
Han kravlade sig upp och drog på sig byxor och
väst och strumpor och kröp ut på golvet, tyst så
att ingen skulle vakna. Kerstin sov i andra ändan
av köket. Han stötte emot något föremål, det måste
vara sonens koffert, han famlade på den och
beundrade den, kände att den var stålbeslagen och att
det var fem lås. Locket var som ett kupigt kyrktak.
En sån koffert! Det var ett rep spänt i kors om den,
och knuten satt löst. Då grinade den blinde i
mörkret för sig själv och började försiktigt dra loss
repet.
Om han hade vågat skulle han gått till skåpet och
letat rätt på brännvinsflaskan, men då skulle nog
Kerstin vakna. Sakta kröp han på alla fyra mot
dörren där han sträckte sig uppåt och famlade rätt
på låsvredet. Med darrande händer lyckades han få
en snara och få fastgjort i vredet. Han skalv till
av rädsla, men så hörde han Kerstin snarka hårt
borta i sängen. Han var icke ensam, han hade
människor hos sig, det var det bästa. Och tänk vilken
liten frukostrast de skulle få–-
— Fader vår som är i himmelen, giv oss i dag
vårt dagliga bröd, förlåt oss våra skulder såsom
såsom — vi förlåta dem oss — oss skyldige äro —
och inled oss — inled oss icke — i frestelse, utan
fräls oss från ondo — fräls oss från ondo! Han
viskade de sista orden flera gånger. Sedan lyssnade
han. Jo, Kerstin var där, han var inte ensam, han
hade folk–
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
