Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234
icke ut igen, men för skogarnas, för kärrens och
sjöarnas och de frusna åarnas skull, för uttrarnas
och rävarnas skull och för att jag har en sådan stor,
hög kärlek till alla berglandens dolda vrår.
Skogs förvaltaren och inspektören få gärna vara
ensamma för mig. Den ene är en högfärdsgalen
sockenkung, den andre en blöt alkoholist, som darrar
i hela kroppen om han får syn på en naken
kvinno-arm eller en vackert, mjukt rundad vrist. Den ene
berättar historier, som röra matsmältningen, den
andre uppehåller sig vid det andra könets strumpor,
underkläder och det som dessa dölja för hans
hungrande, heta små grisögon.
Jag vill vara ensam, jag vill icke ens tänka på
dessa människor. Fast det kan vara rätt svårt att
låta bli. Det obehagliga har en viss förmåga att klibba
sig fast vid en, när man icke har annat arbete än
att ligga och minnas.
Jag kommer ihåg den dagen när doktor
Flem-ming undersökte mig för väl femte gången och
slutligen mumlade ur sig hur han trodde att det stod till,
Ögonblickligen sängen, slut med allt arbete,
fullständig vila — och så kom jag hit till min hörnbädd i
detta stilla rum i den gamla herrgården, där numera
ingen annan än skogs förvaltaren och hans
hushållerska bo kvar. Doktorn sade mig att jag icke
fick tänka på någonting sorgligt, framför allt
icke på njurarna och levern. En sådan idiot!
Liksom det funnes någonting sorgligt att tänka på!
Ingenting är sorgligt i högre grad än ett annat, det
är alltsammans lika, och allra minst äro sjuka njurar
och levrar sorgliga. De äro bara besvärliga, de för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
