Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
285
Campen, som vi höll till i, var en jättestor sådan,
med väldiga byggnader för manskapet och stall i
samma huslänga. Alla männen utspisades på avverkarens
bekostnad, särskild kock var anställd, och Frank var
"andra hand" i köket.
Hos oss fanns alla typer av arbetare, fransmän,
holländare, tyskar och skandinaver. Vi voro åttio
man, utom kocken och Frank.
Frank tröttnade emellertid på att gå där uppe och
ta skällsord av kocken på dagarna och av manskapet
på kvällarna. Han tog ut sin lön en månad före jul
och försvann fullständigt från campen.
En sluskig Kentuckyman, som vi kallade Base Ball,
hade samtidigt avvikit. Någon hade sett honom på en
ölkrog i Sunny River, där han visat pengar och
skrävlat om tur i poker.
Ingen hade sett när någondera lämnat lägret, men
vi antogo att Base Ball mördat Frank alldeles utanför
väggarna våra, sedan vi hittat Franks knyte kastat i
en lergrop bakom stallet. Men av Frank själv hittade
vi inte ett spår. Sheriff Hullerman var också dit och
tittade. Han tog Franks knyte med sig och for sin väg
utan ett ord, vilket var det klokaste han kunde göra.
Jag sörjde Frank på sätt och vis. Han var ettrig
och otålig som en bålgeting och lat som en fet katt.
Hans ansikte var avlångt och uttryckte alltid den mest
hejdlösa förvåning över allting han såg, ögonen stodo
på skaft och munnen gapade, varför han var rolig
att titta på.
Nu var han i alla fall borta, med all säkerhet
mördad för den lilla penningsmulans skull. Jag kände
ganska stor lust att gråta då, jag vet inte varför, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
