Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
301
skor och skadeskjutit många, sade han, och han rådde
inte för att hans humör var sådant. Emellertid har
jag aldrig träffat en vänligare människa än Collie.
Han gav mig sin bästa madrass att ligga på, lagade
mat för oss bägge och vi delade vår tobak och vårt
kaffe som bröder. Vi låg hela nätterna och pratade
om våra upplevelser och vi fiskade gäddor i Parrs
Creek på dagarna.
Han skrattade åt att jag kunnat gå vilse och
komma så långt bort och rådde mig att stanna och vila
mig en månad där uppe, men då jag visste att
Sim-mons var oroliga för mig, tog vi oss före med att gå
hem och taga honom med hit upp. Så att inom en
vecka voro vi tre där, och jag försäkrar att vi inte
fann tillvaron ledsam alls.
Hj ort jakten var ganska givande där ännu, och vi
hade gott om kött och fisk. Däremot hade vi ont om
tre saker: bröd, kaffe och krut. Irländaren hade
ingenting emot att ha gemensam egendom med
kamraterna, utom när det gällde krutet, om vilket han var
så rädd och snål, att han aldrig lånade bort eller gav
bort ens ett korn. Han förvarade sitt krutförråd i
en låda av bleckplåt, och vid det tillfälle när jag
gjorde mig till ovän med honom, hade han den gömd
under bädden.
När jag en dag kom hem från skogen var Collie
borta, men Simmons berättade att han laddat elva
patroner med mitt krut, så att ej mer var kvar än
ungefär till tre. Jag skulle inte ha sagt något därom
om han ej varit den han var, men i fråga om krutet
var han aldrig vår kamrat, och vi vågade aldrig låna
av honom. Nu beslöt jag dumt nog att hämnas. Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
