Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
368
Inom den lilla mänskliga varelsens sfär (som måste
upptäckas innan man kan försöka bryta sig ut ur
kretsen) sker det ädla och det oerhört onda av
okända orsaker. Den stora kärleken förklarar och
försonar det stora brottet, det stora brottet sker för
kärlekens skull. Läran om straff och ansvar och
sonande av synd blir till rök. Vi människor handla
aldrig rätt eller orätt, endast riktigt eller oriktigt. Men
vi veta knappt om vi handlat på ena eller andra
sättet. "Kunskap kan ej lära någon Detta", säger
Upanishaden.
Det finnes en scen i boken som är måhända det
starkaste författaren gjort. Det är samtalet mellan
den lärde doktorn och den föraktade judiska
kröga-ren, i fängelset. Doktorn har i sin stora
människovänlighet upptäckt att krögaren Lazarus Eidoter
påtagit sig, av någon anledning, ett mord som han icke
begått.
Nu är doktorn övertygad om att, svag i huvudet
som han anser Eidoter vara, denne inbillat sig
att han begått mordet. Nu tror sig doktorn kunna
bevisa för denna stackare, att han är oskyldig, och
även utpeka den sannolike mördaren. De många
detaljerna i saken äro tröttande att redogöra för, allt
nog, den gamle juden blir icke det minsta rörd över
doktorns vänlighet eller upprörd av dennes
övertygande att han är oskyldig. Han framhåller att
mordet är begånget av skäl som doktorn icke känner, att
han själv påtagit sig brottet av lika mystiska skäl.
Och här får nu doktorn en lektion i de högre tingen
av den avskydde brännvinslangaren, som så
småningom framstår inför läsaren som en fåordig men väl-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
