Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
370
sammaste sorg i världen upp på ett plan där den
blodrödaste synd blir som en vit ull, där den största
desillusionen förlorat sin förmåga att smärta. Även
över brottslingen strömmar ett förklarat ljus från
ovan. Mitt i eländet finnes en människa med den
frid som övergår allt förstånd.
Att lära ut något av tingens mening — en banal,
men svårersättlig fras — är icke så lätt. Men i den
mån författaren trängt djupast ner i själens
gömmen, har han funnit, liksom Huysmans, icke blott
djävulen-människan utan även gud^människan.
Men när bokens huvudfigur genom oändligt
lidande lärt sig en högre mening och frid — då frågar
han sig om han ej bör gå ut i gathörnen och predika
den för hopen. Efter självprövning och besinning
beslutar han att tiga.
Och här kan jag lämpligen sluta med ett par
rader ur en av upanishaderna: (Brihadaranyaka 3.2).
Artabhaga frågade läraren: — Säg mig, när
människan dör, då går hennes röst till elden, hennes
andedräkt till vinden, hennes blick till solen, hennes tanke
till månen, hennes kropp till jorden, hennes jag till
etern, hennes hår till träden — men vart går då, o
Yagnavalkya, människan själv? Men läraren
svarade : O, Artabhaga, denna kunskap är icke för andra
än oss två. Icke ett ord därom bland folket. Låt oss
gå avsides, min vän!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
