Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Vissångaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VI SSÅNGÄREN
Det var en gång en vissångare, som drog från stad
till stad och från by till by med en gammal spräckt
gitarr, på vilken han klinkade medan han sjöng sina
visor på bakgårdarna. Han var mycket fager och
hade långt och svallande hår och en gudomlig
stämma, så att alla kvinnor skulle ha velat kyssa honom,
om han ej varit så smutsig och trasig — ty sådant
spelar en stor roll för kvinnan. Hon älskar det sköna
och drar sig dock tillbaka inför trasornas skönhet.
Detta är nog också rätt, det är icke fog med att
begära, att en kvinna skall svärma för den, som icke
är hel och ren, även om han sjunger som en
näktergal. Och så var det en annan sak som gjorde, att
kvinnorna och han icke kommo närmare varandra:
han kunde icke se dem, ty hans ögonhålor voro
tomma bakom de svartblå glasögonen, som han bar för
att ej såra människorna med sitt utseende. Och när
han stod framför unga frun på Hesselborgs
kammarfönster och sjöng:
Jag vet en flicka, och hon är min,
så skön som rosen, som resedan fin,
och hennes panna som himlen ren
och tänder vita som elfenben,
11 — Dan Andersson V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
