- Project Runeberg -  Dan Anderssons samlade skrifter : minnesupplaga / V. Efterskörd av vers och prosa /
162

Author: Dan Andersson With: Torsten Fogelqvist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Vissångaren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

162

då log den unga frun åt det underliga i att den trasige
figuren med den svarta slokhatten och det blinda
ansiktet: skulle ha en sådan vän här i livet som den,
vilken han beskrev i visan. Tänk att han ville sjunga
en sådan visa, han som aldrig kunde ha denna vän!
Att få lov att sjunga så bara för bröd. Varför sjöng
han inte en visa om hur han blivit blind och vad han
fått utstå under sitt kringirrande liv, med en
gnällande vädjan på slutet: att ge visdiktaren en ringa
slant, honom som aldrig mer skådar himmelen ? Men
nej — när hon stack ut huvudet och frågade om han
inte kunde någon visa om sprängskottet, som förstört
hans ögon, ryckte han till, och det syntes ett
ögonblick, som om han ville springa sin väg. Plötsligt
hejdade han sig; ett nästan hånfullt men ändå smärtsamt
leende flög över hans ansikte Så slog han ett fast
ackord på strängarna och sjöng: om hur solen lyste
över ängarna vid havets strand och hur vågorna
gnistrade underbart i stjärnenätterna om hösten, när
de virvlande löven lade sig till ro bland strandens
rundslipade stenar. Och detta ty ökte Hesselborgsfrun
var så underligt, att hon singlade ut en hel krona till
sångaren.

Bredvid denne stod varken en liten flicka eller en
trofast hund, utan en kvinna, nästan lika gammal
som sångaren själv. Hon hade ett litet och kantigt
ansikte med trötta, misstänksamma ögon, och var även
hon mycket dåligt klädd. Frun uppe i fönstret kunde
inte låta bli att undra, om hon var hans käresta, hans
hustru eller hans syster. I alla fall beslöt hon att
erbjuda dem få bo i den för tillfället tomma
portkammaren. Där fanns ju ingenting, som de kunde stjäla

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:19:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dansamsk/5/0166.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free