Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Sin moders ende son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
173
vägen till dörren, stack in sitt bara, blonda och
ganska vackra huvud och såg sig omkring. Mor steg fram
och hälsade och såg förvånad ut, men Söderbo-Annas
blick var som sprutande eld.
— Sonen är förstås inte hemkommen? frågade
hon vasst, men nu skälvde läpparna som av hejdad
gråt.
— Han har nog kommit in, fast jag inte hörnan,
mumlade den gamla, han är väl i kammaren, å ja
vill då int’ väoka’n, va’ skulle det vara?
— Jag ska inte väck’an heller, nästan väste Anna
fram. Sedan gick hon den gamla alldeles in på livet.
— Kom ut här ett slag, mora, så ska vi talas vid
om det som har varit å om det som är.
Hon drog den gamla med sig utom dörren och
började i nästan viskande ton berätta något, men
avbröt sig själv med snyftningar då och då. När hon
talat ut, gick hon, och den gamla stod kvar, sten-stilla
som ett förtorkat gammalt träd, som inte ens
stormen kan röra. Men plötsligt började hennes bräckliga
kropp skaka och hon gick in i stugan och satte sig vid
bordet under våldsam gråt.
Gud misskunda dig! Om Hans ändå varit en liten,
liten gosse, så skulle hon låtit honom smaka riset.
Men nu var han så stor — och just nu var han väl
också drucken. Om det nu lönade sig att säga ett
ord — men vad skulle det tjäna till? Hon
genomfors plötsligt av något, som liknade en frossa, och
hon trodde aldrig, att hon mer skulle kunna stiga
upp från bordet. Psalmboken som hon brukade läsa
i låg där, men just nu var där väl ingen tröst i den.
På många år hade inte hennes svaga hjärta bultat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>