Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Sin moders ende son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
så som nu, och när hon slutat gråta bara skalv hon.
Hon förmådde ej bita samman tänderna, med
halvöppen mun satt hon och stirrade på en enda fläck:
den lilla, smala grå dörren in till kammaren, där hon
trodde, att hennes sorgebarn sov av sig ruset.
Det var redan lidet på förmiddagen när mor
stapplade upp och med långsamma, osäkra steg gläntade
på dörren för att se in i kammaren. När hon fick se
att sängen var tom, drog hon sakta igen dörren och
funderade. Han var således ute — kanske hos den
andra — men nej, han var nog bara avsomnad
någonstädes. Kanske hos. . . hon skulle inte trott den
där historien, om inte Anna nämnt tre vittnen. Det
var således sant. . .
Det var således sant, och för henne fanns det ingen
tröst mer. Snart skulle hon väl få sluta — hon
önskade att det skulle bli redan i dag, innan han kom
hem . ..
En fruktansvärd tanke slog henne. Hans kanske
hade rymt; han kanske blygdes så, att han givit sig
i väg, hon skulle aldrig få se honom mer. Och så här
hade Anna sagt: om han också ber aldrig så, så inte
ska jag hälsa på’n mer, barnet klarar jag nog ensam,
bara jag slipper . . . Och så hade hon gått sin väg med
ett hemskt ord på läpparna.
Men tänk om Hans gett sig i väg, så att hon inte
ens skulle få se honom innan hon slöt sina ögon för
alltid! Detta var dock det svåraste av allt, och om den
stackarn kom ensam ut i världen, då blev han allt
ett ändå större vrak än han nu var. Han behövde en
mor, den där usslingen. Men skammen var också stor
— o, en sån skam! Och så höll hon på att sjunka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
