Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Vilda Johannes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
och den vitklädde ynglingen slinka ner och krypa
fyr-fota fram och åter i bäcken med ett hest, rosslande
ljud då och då. Så skulle man njuta av hur Johannes
sprang.
Brännvinslitern anlitades endast lindrigt, man var
rädd att om det hela bleve upptäckt av Johannes i
förtid så vore man inte många supar värd sedan.
Och man fick vänta till halv ett innan Sundströms
Erik tyst kom löpande in under granarna och viskade
att han hört grinden slå igen borta i Lismedstäkten.
Karl Aronsson tassade försiktigt men en smula
bävande runt snåret och rakt ned i bäcken, som krökte
uppåt. Han väntade tills han hörde ljudet av ett par
tunga, klampande stövlar, väntade ännu ett ögonblick,
drog hundskinnsmössan ner över ansiktet: och
ordnade så att han fick de två uppskurna titthålen mitt
för ögonen och sedan kröp han med ett sakta
jämrande läte, som ibland ville övergå i kluckande skratt,
nedåt vadstället.
Vilda Johannes kom långsamt och försiktigt nedåt
övergångsstället. Han tittade ett slag uppåt skyn,
glad över att månen just kommit upp, så att han rätt
nu kunde ta in en raskare gång. Ett slag stannade
han och lyssnade om han skulle höra något rop eller
ljud från dansbanan i Lej en. Men det var för långt
avstånd och luften inte nog ren. Inte ett ljud hörde
han, natten stod tyst kring det porlande vattnet i
bäcken, som blänkte likt silverfjällig fisk kring
stenarna. En gång hade han hört att en bondkvinna i
Nor blivit skrämd av någonting här, så att hon fött
ett barn för tidigt. Men hon hade nog gått och tänkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
