Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kolvaktarens visor - Sista natten i Paindalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
Jag minns hur isarna vräktes om våren, mot skären
kring Kerstulaön —
Får jag se det mer, ska jag tacka dej Gud, för en
glimt av den smältande snön!
Åhå! Gamla Jann kommer snubblande hit.
Du är mager, krake, och ryggen är vass,
och din skabbiga päls är som knivstål vit.
Har du flyttat ur kärret vid Tervo—Lass?
Du minns att jag sköt dej och lade dej dit?
Vi slet allt satan — nog hade vi bäst
när vi sov som gråsten, husbonde och häst!
Men när blodröd morgon gick över i dag, järn-
bister, som krita vit,
eller höstens slagregn som rinnande is
ur de rötvåta skogarna hällde,
och var timme var vass som ett rapp av ett flätat,
svidande ris,
då lärde vi, du och jag, vad slåsskamp som livet
gällde.
Och jag piskade dej — min Gud! Om jag inte haft
ondska och mod
att pressa ur kampkroppen sakta, hans sista fattiga
blod,
så hade du inte gått — och då hade vi svultit ihjäl —
för en slav beror av sin herre, och en herre beror
av sin träl.
Du, Jann, gick för sakta med lasset, och jag —
jag svor och slog,
och Gud, som vet hur fattig jag var, han förlåter
mej nog!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
