Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svarta ballader - Vaggsången vid Kestina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160
Det ska ingen kraxa om drinkare när Paljaka-Anders
är död.
Och den som predikar och straffar, när en urblöitt
utnött man
blir glad av brännvin och dansar, är en präst som
inte går an.
Men nu är det slut med dansa — jag var glad när
den yngsta var stor.
Det liksom lättade litet en stund, både för mäj och
mor.
Jag slutade g;å i gruvan, jag bröt rötter och sprängde
sten,
fast jag redan var vit i skägget — det finns seghet
i gamla ben.
Dom håller, fast köttet ruttnar — nu var täppan
skuldfritt min,
och då kändes det djupt som ett yxhugg när den
yngsta kom hem med sin.
Och jag bannade henne en vinter, sen teg jag, sen
väntade jag
på en strängare, vassare årstid, en tyngre och gråare
dag.
När den äldsta kom hem med sitt bylte vart det
kallt för mäj, fast det var vår.
Jag drog fram den där dammiga vaggan igen —
och då var jag sjuttio år.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
