Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svarta ballader - Vaggsången vid Kestina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
161
Jag tyckte jag gick i den dimman jämt, som står
över Brännby myr,
jag tyckte jag fick den i mig med vart andetag jag
tog.
Dom här grova händerna skakade — dorn är gula
och vissna nu —
Dom är veka, nästan som Gretas, som syr och syr,..
Men jag rymde en gång från helvetet, jag gick till
Kaljos slog —
Det var då... det var vår, det var vitt av blom.
Och nog kände jag suset av vädret som varmt över
backarna drog,
men det var som en dröm, och mitt huvud var tungt,
och mitt bröst ville rivas itu,
Och jag vart som den tokiga Lasse, som ibland fick
äta hos oss,
han som sprang och viskade, gick och gick, som
en älgtjur dag och natt.
»Dom kommer, dom kommer!» sa han, »nu snart
så hinner dom fatt!»
Han sprang ifrån maten hungrig, han var rädd för
de döda, förstås.
Jag var inte rädd för det döda, jag var skygg för
det levande, jag.
Allt som levde och kröp och krälade och var
hungrigt och pep och skrek.
Det kom efter mäj, myllrande, flåsande, det snärjde
kring mina ben,
»nu tar vi däj, gubbe»! väste dorn, »du har klarat däj
all din dag,
men barn ska du ha när du grånat — köp mat du,
och vila sen!»
Dan Andersson. II.
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
