Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Ändrade förhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
II
helhet var så rund, som det stod i geografien. Jag
kom emellertid till den slutsatsen, att Yarmouth var
beläget vid en af polerna, hvilket förklarade saken.
Då vi kommo litet närmare, och hela utsikten
tedde sig som en låg, rak linje ända bort till
horisonten, lät jag Peggotty förstå, att en och annan kulle
skulle ha gjort god effekt och jäfven, att om land;
och haf ej så alldeles gått ihop och staden och
floden ej legat i en sådan röra, skulle det varit bättre.
Men Peggotty svarade med mera eftertryck än
vanligt, att vi måste hålla till godo med det som det
var, loch att hon för sin del var stolt att kalla sig
en Yarmouthsill.
När vi så kommo in på gatan — som föreföll
mig ganska egendomlig — och kände lukten af fisk
och tjära och dref och beck, sågo sjömännen drifva
omkring och kärrorna skramla fram öfver stenarna,
förstod jag, att jag varit orättvis mot det idoga
samhället. Jag sade det till Peggotty, som helt belåten
lyssnade till mina uttryck och talade om för mig,
att det var väl kändt — antagligen af infödingarna —
att Yarmouth på det hela taget var den vackraste
stad i världen.
»Se där har jag min Am!» skrek Peggotty. »Han
har ju vuxit, så man inte kan känna igen honom!»
Han tog verkligen emot oss vid värdshuset och
frågade, som en gammal bekant, hur det stod till
med mig. I början tyckte jag inte, att jag kände
honom så bra som han kände mig, ty han hade aldrig
varit hemma hos oss sedan den natt då jag föddes,
och naturligtvis var nu han den öfverlägsne. Men
vår ömsesidiga förtrolighet tillväxte, då han tog mig
på ryggen och bar hem mig. Han var nu en stor,
stark fyr om sex fots längd, bred i proportion
därefter och något kutryggig, men till detta hade han
ett smilande pojkansikte och knollrigt ljust hår, som
gaf honom en något fåraktig prägel. Han var klädd
i en grof linnetröja och ett par byxor så styfva,
att de kunnat stå för sig själfva utan ben i sig.
Egentligen kunde man inte säga, att han begagnade hatt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
