Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXXVIII. Ett kompaniskap upplöses
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
675
I stället för att med sin vanliga vänlighet besvara
min morgonhälsning såg han främmande och stelt
på mig samt anhöll med mycken köld, att jag skulle
följa honom till ett kändt kaffehus, som på den
tiden hade en dörr åt Commons, alldeles invid den
lilla hvalfgången till St. Pauls kyrkogård. Jag fogade
mig efter hans önskan men blef så het i hela kroppen,
som om mina farhågor börjat sätta knopp. Då jag
på grund af den smala gången lät honom gå ett
par steg före mig, märkte jag, att han bar sitt
hufvud med en stolthet, som bådade föga godt, och
en aning sade mig, att han kommit Doras och1 min
hemlighet på spåren.
Om jag också inte gissat detta på vägen till
kaffehuset, hade jag icke kunnat undgå att förstå
hvad det var fråga om då jag följt honom till ett
rum en trappa upp och där funnit miss Murdstone,
sittande framför en i bakgrunden stående skänk,
på hvilken isyntes åtskilliga upp och nedvända glas med,
citroner på jäimjte ett par af dessa kuriösa lådor,
bestående af idel hörn och refflor, afsedda att sticka ned
knifvar och gafflar i och nu till all lycka bortlagda.
Miss Murdstone räckte mig sina kalla fingerspetsar
och satt för öfrigt stel och orörlig. Mr. Spenlow
stängde dörren, gaf mig tecken att sätta mig på
en stol och ställde sig på mattan framför spisen.
»Var god och visa mr. Copperfield», sade mr.
Spenlow, »hvad ni har i er ridikyl, miss Murdstone.»
Jag tror, att det var alldeles samma med stållås
försedda väska eller ridikyl, som jag mindes sedan
min barndom, och som smällde till som ett bett då
den knäpptes igen. Pressande ihop läpparna af
sympati för låset, öppnade nu miss Murdstone väskan
och munnen samtidigt och tog fram mitt sista bref
till Dora, hvilket öfverflodade af uttryck för den mest
hängifna kärlek.
»Jag tror, att detta är er handstil, mr.
Copperfield?» sade mr. Spenlow.
Jag var mycket varm, och jag kände inte själf
igen min röst då jag svarade: »Ja, det är det, sir.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
