Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXXVIII. Ett kompaniskap upplöses
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
690
hvad han var bortskyldig, hvad han betalt eller hvad
han ägde vid sitt frånfälle. Det ansågs mycket
troligt, att han under åratal icke själf varit på det klara
därmed. Så småningom visade det sig, att han under
den täflan med afseende på ståt och elegans, som
då rådde i Commons, depenserat långt mera än hans
syssla, som ej var så särdeles inbringande, renderade
honom, och nedbringat sin enskilda förmögenhet, som
kanske aldrig varit så särdeles stor, till någonting
ganska obetydligt. Möblerna jämte det på ofri grund
byggda huset i Norwood gingo på auktion, och Tiffey
talade om för mig, föga anande till hvilken grad
jag var intresserad i historien, att sedan den aflidnes
alla skulder blifvit betalade och hans andel i firmans
osäkra fordringar afskrifna, skulle Tiffey inte vilja
ge tusen pund för hvad som blef öfver.
Detta var omkring sex veckor efter dödsfallet.
Jag hade lidit marter hela tiden och frestades att
bära våldsam hand på mitt eget lif, då miss Mills
fortfor att inrapportera, att min lilla förkrossade
Dora inte sade annat än: »O, stackars pappa, o, min
älskade pappa!» när jag nämndes. Jag fick också
veta, att hon inte hade några andra släktingar än
ett par fastrar, ogifta systrar till mr. Spenlow, som
bodde i Putney, och som på många år blott någon
enda gång kommit i beröring med sin bror. Inta
som skulle de någonsin varit oense, försäkrade mig
miss Mills, men då de vid Doras kristning blifvit
bjudna på te i stället för middag, som de ansett sig
berättigade till, hade de skriftligen uttryckt som sin
åsikt, att »det för alla parterna vore bäst», att de icke
infunno sig. Och sedan hade de gått sin egen väg,
liksom deras bror gått sin.
Dessa två damer trädde nu fram ur sin
tillbakadragenhet och föreslogo, att Dora skulle flytta till dem
i Putney. Dora hade då tagit dem båda i famn och
gråtande utropat: »O ja, snälla fastrar, tag Julia Mills
och mig och Jip med er till Putney!» Och dit begåfvo
de sig helt kort efter begrafningen.
Hur jag kunde ha tid att besöka Putney, begriper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
