Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN RÅTTFÄLLA I SJUTTONDE SEKLET 109
hand, förrän oväsendet därinne upphörde, steg närmade
sig, porten öppnades och d’Artagnan med dragen värja
rusade in i mäster Bonacieux” rum, vars dörr, förmod-
ligen påverkad av en slagfjäder, slog igen efter honom av
sig själv.
Nu kunde de, som ännu bodde i det olyckliga huset, och
de närmaste grannarna höra höga rop, stampningar, värj-
skrammel och braket av sönderslagna möbler. Några ögon-
blick senare kunde de, som lockade av bullret ställt sig vid
fönstren för att få reda på orsaken därtill, se porten Öpp-
nas igen och fyra svartklädda män, icke gå ut, utan flyga
bort som skrämda korpar, efter att på golv och bordshörn
ha lämnat kvar vingfjädrar, det vill säga trasor av sina
rockar och flikar av sina kappor.
D’Artagnan hade segrat utan stor möda, det måste med-
givas, ty endast en av rättstjänarna var beväpnad, och
denne försvarade sig dessutom endast för syns skull. Vis-
serligen hade de tre andra sökt att med stolar, taburetter
och lerkärl slå ned den unga mannen, men några skråror
av gaskognarens pamp hade skrämt dem. Tio minuter
hade varit nog för att göra deras nederlag fullständigt,
och d’Artagnan stannade kvar som herre över slagfältet.
Grannarna, som öppnat sina fönster med den kallblodig-
het, som utmärkte invånarna i Paris under dessa tider av
ständiga upplopp och slagsmål, stängde dem, så snart de
sett de fyra svartklädda karlarna fly; deras instinkt sade
dem, att för ögonblicket allt var slut.
Dessutom var det sent, och då som nu lade man sig
tidigt i Luxembourgkvarteret.
D’Artagnan, som stannat kvar ensam med fru Bona-
cieux, vände sig nu till henne; den stackars kvinnan låg
kastad baklänges i en länstol och var halvt medvetslös.
D’Artagnan granskade henne med en snabb blick.
Det var en förtjusande kvinna på tjugufem eller tjugu-
sex år, med mörkt hår och blå ögon, något litet uppnäst,
med beundransvärda tänder och hy skiftande i ros: och
opal. Men där var det slut med de kännetecken, varpå
man kunnat taga henne för en förnäm dam. Händerna
voro vita, men utan finhet, fötterna förrådde icke kvinnan
av stånd. Lyckligtvis hade d’Artagnan ännu icke hunnit
fästa sig vid dessa detaljer.
Medan han observerade fru Bonacieux och just hade
kommit till fötterna, fick han på golvet se en fin batist-
näsduk, som han sin vana trogen tog upp och i vars hörn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
