Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INTRIGEN KNYTER SIG 117
saker; händerna, i synnerhet hos kvinnan, ha behov av att
vara sysslolösa för att förbli vackra.
Dessutom var d’Artagnan, såsom läsaren väl vet, emedan
vi icke fördolt hans förmögenhetsvillkor, icke någon miljo-
när; han hoppades visserligen bli det en dag, men den tid
han själv utsatte för denna lyckliga ändring var ännu täm-
ligen avlägsen. Till dess, vilken plåga att se en älskad
kvinna önska sig dessa tusen småsaker, i vilka kvinnorna
sätta sin lycka, och icke kunna skänka henne dem! Om
kvinnan är rik, men icke älskaren, kan hon åtminstone själv
skaffa sig vad han icke kan skaffa henne; och ehuru det i
allmänhet är med sin mans pengar hon bereder sig denna
njutning, är det dock sällan han, som får uppbara tacken
därför.
Under avvaktan på att få bli den ömmaste älskare var
d’Artagnan tills vidare den hängivnaste vän. Mitt i alla
sina förälskade planer på krämarens hustru glömde han icke
sina kamrater. Den vackra fru Bonacieux var en kvinna
att promenera med på slätten vid Saint-Denis eller mark-
naden i Saint-Germain i sällskap med Athos, Porthos och
Aramis, för vilka d’Artagnan skulle vara stolt att få visa
en sådan erövring. Och sedan, då man promenerat länge,
blir man hungrig; d’Artagnan hade kommit underfund med
det på senaste tiden. Man skulle då ha en av dessa förtju-
sande små middagar, vid vilka man trycker å ena sidan en
väns hand, å den andra sin älskarinnas fot. Och, dessutom
i bekymmersamma stunder och riktigt svåra fall skulle
d’Artagnan bli sina vänners räddare.
Men herr Bonacieux då, som d’Artagnan hade överläm-
nat i rättstjänarnas händer, i det han högt förnekade ho-
nom och sakta lovade att rädda honom? Vi måste tillstå
för våra läsare, att PArtagnan icke ägnade honom minsta
tanke, eller, om han gjorde det, så var det endast för att
göra den betraktelsen, att krämaren hade det bra där han
var, sak samma var man burat in honom. Kärleken är den
mest själviska av alla passioner.
Emellertid bedja vi våra läsare lugna sig: om nu d’Ar-
tagnan glömde sin värd eller låtsade glömma honom, under
förevändning att han icke visste, vart man fört honom, så
skola därför icke vi glömma honom, och vi veta var han
finns. Men för ögonblicket göra vi som den förälskade gas-
kognaren och’återkomma längre fram till den värda kra-
maren,
Fördjupad i tankar på sin framtida kärlekslycka, talande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
