Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118 ELFTE KAPITLET
till himlen och småleende mot stjärnorna, gick d’Artagnan
uppför gatan Cherce-Midi eller Chasse-Midi, som man på
den tiden kallade den. Som han befann sig i den stadsdel,
där Aramis bodde, kom han på den tanken att göra sin vän
ett besök för att förklara, varför han skickat Planchet till
honom med uppmaning att genast skynda till råttfällan. Och
om nu Aramis varit hemma, då Planchet kom, hade han
säkert genast skyndat till Rue des Fossoyeurs och då han
där icke träffade någon utom möjligen sina två kamrater,
hade nog ingen av dem kunnat fatta, vad allt detta ville
säga. Allt detta bråk och besvär tarvade således en förkla-
ring, enligt vad d’Artagnan högt sade för sig själv.
Men tyst tänkte han, att det även skulle bli ett utmärkt
tillfälle att få tala om den vackra lilla fru Bonacieux, av
vilken hans sinne, om icke hans hjärta, redan var uppfyllt.
Det är icke av en första kärlek, man får begära tystlåten-
het; denna första kärlek åtföljdes av så mycken glädje, att
den måste ge sig luft för att icke kväva en.
Paris hade under ett par timmars tid legat försänkt i
dunkel, och gatorna började bli folktomma. Klockan slog
elva i alla kyrktorn i Fauborg-Saint-Germain; vädret var
milt. D’Artagnan följde en gränd, belägen på den plats,
där nu Rue d”Assas går fram, och inandades de balsamiska
dofter, som av vinden fördes från Rue Vaugirard och som
kommo från de av kvällsdaggen och nattbrisen uppfriskade
trädgårdarna. På avstånd hördes, ehuru dämpade av tjocka
fönsterluckor, dryckesvisorna från några enstaka krogar
på slätten. Vid grändens slut tog d’Artagnan av åt vänster.
Det hus, där Aramis bodde, låg mellan gatorna Cassette
och Servandoni.
D’Artagnan hade just paserat Casettegatan och kände
redan igen porten till sin väns hus, där det låg inbäddat i en
tät dunge av sykomor och klematis, som bildade en yvig
krans kring byggnaden, då han tyckte sig se något liknande
en skugga komma från Servandonigatan. Detta något var
insvept 1 en kappa, och d’Artagnan trodde först att det var
en man; men på den korta växten, den osäkra gången och
de besvärade stegen kände han snart igen en kvinna. Dess-
utom, som om hon icke varit fullt säker på det hus hon
sökte, lyfte hon upp blicken för att finna sig till rätta, stan-
nade, vände om och kom tillbaka igen. D’Artagnans ny-
fikenhet var väckt.
»Om jag skulle gå och erbjuda henne mina tjänster!»
tänkte han. »På gången ser man, att hon är ung, kanske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
