Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. Herr Bonacieux
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
närmade sig hans cell, dörren till cellen öppnades,
vaktknektar kommo in.
»Följ mig!» sade en gevaldiger, som trädde in efter
vaktknektarna.
»Följa er!» skrek Bonacieux. »Så här dags! Herre
min Gud, vart då?»
»Dit vi fått order att föra er.»
»Men det är ju inte något svar!»
»Det är emellertid det enda jag kan ge er.»
»Ack, min Gud, min Gud», mumlade den stackars
krämaren, »den här gången är det ute med mig!»
Och maskinmässigt, utan att försöka minsta motstånd,
följde han med vakten.
Han gick igenom samma korridor som förut, gick över en
första gård, därpå genom ännu en byggnad, och slutligen vid
porten till yttre gården såg han en vagn, omgiven av fyra
vaktknektar till häst. Man lät honom stiga upp i vagnen,
gevaldigern satte sig bredvid honom, vagnsdörren låstes
igen med nyckel och båda befunno sig i ett rullande
fängelse.
Vagnen satte sig i rörelse långsamt som en likvagn.
Genom fönstergallret, som var stängt med hänglås, kunde
fången se husen och palatserna, det var allt; men som äkta
parisare kände Bonacieux igen varenda gata på avvisarna,
skyltarna och lyktorna. När de kommo fram till Saint
Paul, där man brukade avrätta Bastiljens dödsdömda
fångar, var han nära att förlora medvetandet och korsade sig
två gånger. Han trodde att vagnen skulle stanna där, men
den fortsatte sin väg.
Längre bort blev han ännu en gång dödligt förskräckt,
nämligen då vagnen for förbi kyrkogården Saint-Jean,
där man brukade begrava statsförbrytare. En sak
lugnade honom likväl något, nämligen att man, innan de
begravdes, i allmänhet brukade hugga huvudet av dem, och
hans huvud satt ju ännu kvar på axlarna. Men när han
fann, att vagnen tog vägen åt Grèveplatsen, och när han
såg de spetsiga taken på stadshuset och att vagnen for in
under portvalvet, då trodde han sin sista stund vara
kommen, ville bikta sig för gevaldigern, och när denne
nekade, uppgav han så jämmerliga rop, att gevaldigern hotade
att lägga munkavle på honom, om han inte slutade med
sitt öronpinande oväsen.
Denna hotelse lugnade Bonacieux något: om man tänkte
avrätta honom på Grèveplatsen, lönade det inte mödan att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
