Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16. Huru storsigillbevararen Seguier mer än en gång sökte efter klockan för att ringa, som han brukat göra förr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och drottningen förde sin vackra hand till sin barm.
»Giv mig då detta brev, madame», sade kanslern.
»Jag ger det inte åt någon annan än konungen», svarade
drottning Anna.
»Om konungen hade velat, att detta brev skulle lämnas
till honom, madame, så hade han även själv kommit och
begärt det. Men det är åt mig, jag upprepar det, han givit i
uppdrag att begära det av er, och om ni inte lämnar mig
det ...»
»Nåväl?»
»Så är det fortfarande åt mig han uppdragit att taga det
från er.»
»Huru! Vad vill det säga?»
»Att mina order äro mycket vidsträckta, madame, och att
jag är bemyndigad att söka det misstänkta papperet till och
med på ers majestäts egen höga person.»
»Vilken skändlighet!» utropade drottningen.
»Ers majestät behagade därför inte göra så mycket
svårigheter.»
»Detta är ett skamligt våld, förstår ni det?»
»Konungen befaller, ers majestät, ni torde därför
ursäkta ...»
»Jag underkastar mig det aldrig, nej, nej, hellre dö!»
utropade drottningen, hos vilken spanjorskans och
österrikiskans stolta blod började råka i svallning.
Kanslern gjorde en djup bugning, varpå han närmade sig
drottningen i den tydliga avsikten att icke vika en hårsmån
från den kungliga befallning han fått och i hela sitt
uppträdande icke olik en bödelsdräng inne i tortyrkammaren, så
att drottningens ögon fylldes av tårar av blygsel och raseri.
Drottningen var, som vi redan sagt, mycket vacker.
Uppdraget kunde således med skäl kallas ömtåligt, och
konungen hade i sin vilda svartsjuka mot Buckingham kommit
därhän att nu icke längre vara svartsjuk på någon.
Utan tvivel sökte kanslern Séguier i detta ögonblick
efter det märkvärdiga klockrepet, men då han icke
kunde finna det, tog han sitt parti och sträckte ut
handen mot det ställe, där drottningen tillstått, att hon hade
gömt papperet.
Anna av Österrike tog ett steg tillbaka, så blek att man
kunde trott henne vara döende, och under det hon för att
icke falla stödde sig med vänstra handen mot ett bakom
henne stående bord, tog hon med den högra fram ett
papper ur barmen och räckte det åt storsigillbevararen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
