208 TJUGONDE KAPITLET Hundra steg från Calais portar störtade d'Artagnans häst, och det fanns ingen möjlighet att få honom på benen igen, blodet bröt fram ur näsborrarna och ögonen på honom; återstod nu Planchets, men den hade stannat och det var omöjligt att få den i gång igen. Lyckligtvis voro de som sagt icke mer än hundra steg från staden; lämnande de båda hästarna kvar på landsvägen skyndade de ned till hamnen. Planchet gjorde sin herre uppmärksam på en adelsman, som färdades samma väg med sin betjänt och som icke var längre framför dem än ungefär femtio steg. De närmade sig hastigt denna herre, som tycktes ha myc- ket bråttom. Hans stövlar voro betäckta av damm och han gjorde sig underrättad, om han icke kunde på ögonblicket bli förd över till England. »Ingenting vore lättare», svarade skepparen på en segel- färdig jakt, »men det har i dag på morgonen kommit order. att ingen får göra resan utan särskild tillåtelse av herr kar- dinalen.» »Jag har ett sådant tillståndsbevis», sade adelsmannen och tog upp ett papper ur fickan; »se själv». »Låt då visera det av hamnguvernören», sade skepparen och kom sedan och segla över med mig.» »Var träffas guvernören ?» »På sitt lantställe.» »Var ligger det?» »En halv fjärdingsväg från staden, ni ser det härifrån —— vid foten av den lilla kullen, skiffertaket därborta.» »Det är bra», sade adelsmannen. Och följd av sin betjänt tog han vägen åt guvernörens lantställe. D'Artagnan och Planchet följde efter dem på fem stegs avstånd. Då man väl kommit utanför staden, påskyndade d'Artag- nan sina steg och hann upp adelsmannen, då han gick in i en liten skogsdunge. »Min herre», sade d'Artagnan, »ni tycks ha mycket bråttom.» »Man kan inte gärna ha större brådska.» »Det var mycket ledsamt att höra», sade d'Artagnan, »ty som även jag har mycket brått, tänkte jag be er göra mig en tjänst.» »Vad då för tjänst?»