RESAN 209 »Att lämna mig försteget och låta mig fara över Kana- len först.» »Omöjligt», sade adelsmannen, »jag har ridit trettio mil på fyrtiofyra timmar, jag måste klockan tolv i morgon vara i London.» »Jag har ridit lika lång väg på .»rtio timmar och jag måste vara i London klockan tio i morgon förmiddag.» »Beklagar, min herre, men jag har kommit först och vill inte bli den andre. »Och jag har kommit den andre i ordningen, och jag vill bli den förste.» »Konungens tjänst», sade adelsmannen. »Min egen tjänst», sade d'Artagnan. »Det ser ut som om ni ville söka gräl med mig.» »För tusan, vad skulle jag annars vilja?» »Vad önskar ni?» »Ni vill veta det?» »Ja, visst.» »Nåväl, jag vill ha den där ordern ni bär på er, .» jag har ingen och behöver en.» »Ni skämtar, förmodar jag?» »Jag skämtar aldrig.» »Låt mig slippa fram !» »Nej, ni slipper inte fram !» »Min käcka unga man, jag kommer att krossa skallen på er. Hör hit, Lubin, mina pistoler !» »Planchet», sade d'Artagnan, »sköt du om betjänten, jag tar herrn på mig.» Och Planchet, djärv av denna sin första bedrift, rusade på Lubin, och som han var stark och vig, kastade han ho- nom baklänges till marken och satte knäet på hans bröst. »Gör nu er affär, herre», sade Planchet, »jag har uträt- tat min.» När adelsmannen såg detta, drog han värjan och föll ut mot d'Artagnan, men fick att göra med en svår motståndare. Inom tre sekunder hade d'Artagnan givit honom lika många värjstötar och sade för varje stöt: »En för Athos, en för Porthos, och en för Aramis.» Vid tredje stöten föll hans motståndare som en säck. D'Artagnan trodde honom död eller åtminstone medvets- lös och gick fram för att taga ordern, men i samma ögon- blick han sträckte ut handen åt hans ficka, gav den sårade, som icke hade släppt värjan, honom en stöt med spetsen i bröstet och sade: 14 U De tre musketörerna