Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210 TJUGONDE KAPITLET
»En för dig!»
»Och en för mig, den bästa till sist!» utropade d’Artag-
nan ursinnig och naglade fast honom vid marken med ett
fjärde styng genom magen.
Denna gång slöt motståndaren ögonen och förlorade san-
sen.
D’Artagnan sökte i fickan, där han sett honom stoppa ned
ordern, och tog den; den var utfärdad för greve de Wardes.
Kastande en sista blick på den vackra unga mannen, som
knappt kunde vara mer än tjugufem år och som han läm-
nade där sanslös och kanske död, drog d’Artagnan en suck
vid tanken på det underliga öde, som driver människorna att
förstöra varandra och det för personers skull, som äro dem
främmande och som ofta inte ens veta att de finnas till.
Men snart rycktes han ur sina betraktelser av Lubin, som
uppgav höga tjut och av alla krafter ropade på hjälp.
Planchet fattade honom i strupen och klämde till av alla
krafter.
»Herre», sade han, »så länge jag håller honom så här, så
skriker han inte, det är jag tvärsäker på, men släpper jag
bara efter aldrig så litet, så börjar han igen. Jag ser, att
han är normand och normanderna äro envisa som synden.»
Och hur tillklämd än hans strupe var, försökte Lubin att
ge ifrån sig ljud.
»Vänta !» sade d’Artagnan och tog sin näsduk och stoppa-
de den i munnen på Lubin.
»Och låt oss nu binda honom vid ett träd», sade Planchet.
Saken verkställdes samvetsgrant, varpå man släpade gre-
ve de Wardes fram till hans betjänt; och som det redan bör-
jade skymma på och den bundne, genom munkavel förstum-
made och den sårade båda voro ett stycke in i skogen, var
det troligt, att de skulle få stanna där till dagen därpå.
»Och nu», sade d’Artagnan, »till guvernören !»
»Men ni är sårad, herre, tycker jag mig se», sade Planchet.
»Det är ingenting, låt oss först sköta om det viktigaste,
sedan få vi tänka på min blesyr, som för resten inte tycks
vara särdeles farlig.»
Och de gingo nu med snabba steg till den värda ämbets-
mannens lantställe.
Man anmälde herr greve de Wardes, d’Artagnan blev in-
släppt.
»Ni har en order undertecknad av kardinalen?» sade gu-
vernören.
»Ja, herr guvernör», svarade d’Artagnan, »här är den.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
