Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREVINNAN WINTER 215
fade verkligen, när de redo genom City, men Buckingham
vände icke ens på huvudet för att se efter, hur det gått med
dem han ridit omkull. D’Artagnan följde honom mitt under
rop, som hade mycken likhet med förbannelser.
Då han kom in på gården till sitt palats, hoppade Bucking-
ham av hästen, och utan att bry sig om, vart den tog vägen,
kastade han tyglarna över djurets hals och skyndade till
yttertrappan. D’Artagnan gjorde på samma sätt, ehuru
med litet mera oro för de ädla djuren, vilkas utmärkta egen-
skaper han nyss lärt sig uppskatta; men han hade den trös-
ten att se tre eller fyra tjänare komma springande från kök
och stall och genast taga hand om hästarna.
Hertigen gick så fort, att d’Artagnan hade svårt att följa
honom. Han skyndade genom flera salonger, om vilkas ele-
gans de förnämaste herrar i Frankrike icke kunde göra sig
ett begrepp, och kom slutligen in i en sängkammare, som
var ett under av på en gång fin smak och den rikaste prakt.
I alkoven i denna sängkammare fanns en dörr, dold i vägg-
bonaden ; denna dörr öppnades av hertigen med en liten
guldnyckel, som han bar kring halsen på en kedja av sam-
ma metall. Av grannlagenhet stannade d’Artagnan efter,
men i samma ögonblick Buckingham skulle gå in genom
denna dörr, vände han sig om och sade, då han såg den unga
mannens tvekan:
»Kom med! Och om ni har den lyckan att få tillträde
till hennes majestät, så säg henne vad ni sett.»
D’Artagnan gjorde som han blev ombedd och följde her-
tigen, som stängde dörren efter sig.
De befunno sig nu i ett litet kapell, helt och hållet tapet-
serat med persiskt guldstickat siden och strålande upplyst av
en mängd vaxljus. Ovanför ett slags altare och under en
baldakin av blå sammet, över vilken vajade vita och röda
fjäderbuskar, hängde ett porträtt av Anna av Österrike så
förvillande likt, att d’Artagnan uppgav ett rop av förvå-
ning; han väntade endast, att drottningen skulle tala, så
levande var porträttet.
På altaret under porträttet stod skrinet, som inneslöt dia-
mantägiljetterna.
Hertigen gick fram till altaret, knäböjde som en präst
skulle Ha gjort inför bilden av den korsfäste och öppnade
därpå skrinet.
»Se här», sade han och tog ur skrinet upp en stor blå
bandslinga gnistrande av diamanter, »här äro de dyrbara
ädelstenar, vilka jag svurit en gång skulle följa mig i gra-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
