Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PAVILJONGEN 25
nor foro ut till Saint-Cloud och ville vara så osedda som
möjligt, men ändå tvivlade icke d’Artagnan ett ögonblick
på, att det just var fru Bonacieux, som färjkarlen lagt mär-
ke till. D’Artagnan begagnade sig av lampan, som brann
i färjkarlens stuga för att ännu en gång läsa igenom fru
Bonacieux’ biljett och försäkra sig om, att han icke miss-
tagit sig, att mötet verkligen var i Saint-Cloud och icke på
något annat ställe, utanför herr d’strées paviljong och
icke på någon annan gata.
Allt bidrog att bevisa d’Artagnan, att hans aningar icke
bedrogo honom och att någon stor olycka verkligen hade
inträffat.
Han återvände springande till slottet; det föreföll honom
som om under hans frånvaro kanske något nytt tilldragit
sig borta vid paviljongen och att några upplysningar vän-
tade honom där.
Gränden var alldeles folktom, samma stilla och milda ljus
som förut spred sig från fönstret.
D’Artagnan kom då att tänka på det där lilla blinda och
döva rucklet inne i trädgården, som dock utan tvivel hade
sett något och kanske även kunde tala om det.
Porten till trädgården var stängd, men han hoppade över
häcken, och trots skallet av en bandhund gick han fram
till stugan.
På de första bultningarna kom intet svar. Dödstystnad
rådde inne i kojan liksom i paviljongen, men som denna
koja var hans sista förhoppning, så var han envis och fort-
for att bulta.
Om en stund tyckte han sig höra ett sakta ljud därinne,
ett förskrämt ljud, som självt tycktes darra för att bli hört.
Då slutade d’Artagnan att bulta och började i stället
bedja i en ton så full av oro och av löften, av förfäran och
inställsamhet, att hans röst måste lugna den räddaste. Slut-
ligen öppnades en gammal maskstungen fönsterlucka eller,
rättare sagt, sköts upp på glänt men stängdes genast igen,
så snart skenet från en usel lampa, som brann i ett hörn,
hunnit belysa d’Artagnans axelgehäng, värjfäste och pistol-
knappar. Men hur hastig än denna rörelse varit, hade d’Ar-
tagnan likväl hunnit varsna ett gubbansikte.
»För Guds skull», sade han, »hör på vad jag har att säga!
Jag väntade någon, som inte kommit, och jag dör av oro.
Har det hänt någon olycka här i granskapet? Tala?»
Fönstret öppnades åter långsamt och samma ansikte visa-
de sig på nytt, men det var nu ännu blekare än nyss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
