Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32 TJUGUFEMTE KAPITLET
inte kan vara förutan, och som vägarna voro mycket dåliga,
fick jag med mig all den här smutsen, som jag ännu inte
haft tid att borsta av.»
Den plats, som Bonacieux uppgav sig ha besökt, gav nytt
stöd åt d’Artagnans misstankar. Bonacieux hade sagt Saint-
Mandé, därför att detta ligger åt alldeles motsatt håll mot
Saint-Cloud.
Denna sannolikhet blev en första tröst för honom. Om
Bonacieux visste, var hans hustru fanns, kunde man alltid
genom att tillgripa utomordentliga medel tvinga krämaren
att öppna munnen och förråda sin hemlighet. Det gällde en-
dast att förvandla sannolikheten till visshet.
»Ursäkta, min bästa herr Bonacieux, om jag behandlar
er utan krus», sade d’Artagnan, »men ingenting gör en så
törstig som att inte få sova, och jag har verkligen för till-
fället en alldeles förfärlig törst, tillåt mig därför att gå in
till er och dricka ett glas vatten — ni vet att sådant nekas
inte grannar emellan.»
Och utan att avvakta sin värds tillstånd gick d’Artagnan
hastigt in i krämarens våning och kastade en hastig blick
på sängen. Den var alldeles orörd. Bonacieux hade icke
legat under natten. Han hade således kommit hem först
för en eller ett par timmar sedan; han hade följt sin hustru
till det ställe, dit man fört henne eller åtminstone till första
hästombytet.
»Tack, bästa herr Bonacieux», sade d’Artagnan och töm-
de sitt vattenglas, »det var allt vad jag önskade av er. Nu
går jag upp till mig, jag skall låta Planchet borsta mina
stövlar, och då han slutat, skall jag, om ni så önskar, skicka
ned honom för att även borsta edra skor.»
Därmed lämnade han krämaren, som kände sig häpen
över detta egendomliga avsked och undrade om han icke
sårat sig själv på sin fiendes vapen.
Högst uppe i trappan fann han Planchet helt förskrämd.
»Ack, herre», utropade Planchet, då han fick se sin hus-
bonde komma, »nu står det trevligt till igen, och det var då
för väl att ni kom !»
»Vad är det nu då?» frågade d’Artagnan.
»Åh, jag vågar hundra, herre, ja, jag vågar tusen mot ett
på att ni inte kan gissa, vem som varit här och sökt er, me-
dan ni varit borta.»
»När då?»
»För en halvtimme sedan, medan ni var hos herr de
Tréville.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
