Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60 TJUGUSJÄTTE KAPITLET
»Den där blessyren? Det vet jag visst! Den är ju nä-
stan läkt, och jag är säker på, att det inte är den, som du
nu lider mest av.»
»Av vilken skulle det eljest vara?» frågade Aramis rod-
nande.
»Du har ett hjärtesår, Aramis, som är mycket djupare,
som blöder mera och som du fått av en kvinna.»
Aramis” ögon blixtrade mot hans vilja.
»Åh», sade han, döljande sin rörelse under en låtsad lik-
giltighet, »tala inte med mig om sådana saker! Jag skulle
tänka på sådant, jag skulle lida av kärlekskval! Vamtas
vamtatum! Jag skulle således låtit förvrida huvudet på
mig, menar du, och av vem? Av någon liten grisett kanske,
av någon kammarsnärta, som jag gjort min kur för, medan
jag legat i garnison? Fy då!»
»Förlåt, min kära Aramis, men jag trodde att du ställde
dina anspråk högre än så.»
»Högre än så? Vad är då jag för att vara så ärelysten?
En stackars musketör, mycket fattig och mycket obemärkt,
som hatar allt slaveri och som kommit på alldeles orätt
plats i världen.»
»Aramis, Aramis!» utropade d’Artagnan och betraktade
sin vän med tvivlande min.
»Allt är stoft, och jag själv varder åter till stoft. Livet
är fullt av förödmjukelser och sorger», fortfor Aramis i
allt dystrare ton; »alla de trådar, som fästa livet vid lyckan,
brista den ena efter den andra i människans hand, i synner-
het de gyllene trådarna. Ack, min kära d’Artagnanpy, till-
lade Aramis, i det han lade en anstrykning av bitterhet i
tonen, »tro mig, dölj väl dina sår, när du lider av några.
Tystnaden är de olyckliges sista glädje här i världen ; akta
dig att låta någon, vem det än må vara, komma dina sorger
på spåren, de nyfikna dricka våra tårar, liksom flugorna den
sårade hjortens blod.»
»Ack, min kära Aramis», sade d’Artagnan och drog i sin
tur en djup suck, »det är ju min egen historia du berättar.»
»Vad säger du?»
»Jo, en kvinna, som jag älskar, som jag tillber, har blivit
mig med våld frånrövad. Jag vet inte, var hon finns, vart
man fört henne; kanske är hon fängslad, ja, kanske död.»
»Men du har åtminstone den trösten att kunna tänka, att
hon inte lämnat dig frivilligt, att om du inte fått några un-
derrättelser från henne, så är det därför att varje förbin-
delse med dig är henne förvägrad, då däremot...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
