Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104 TRETTIONDE KAPITLET
D’Artagnan och Planchet stego till häst och styrde kosan
till Saint-Germain.
Under vägen tänkte den unga mannen oupphörligt på vad
Athos hade sagt honom om fru Bonacieux. Ehuru d’Ar-
tagnan icke var av något särdeles sentimentalt sinnelag,
hade likväl den täcka krämarfrun gjort ett verkligt intryck på
hans hjärta; han var, som han själv sagt, färdig att gå till
världens ända för att söka upp henne. Men världen har
många ändar, just därför att den är rund, så att han icke
visste, åt vilket håll han skulle vända sig.
Under tiden ville han försöka få veta vem mylady var.
Hon hade talat med manaen i svarta kappan, alltså kände
hon honom. Och d’Artagnan hyste inom sig den bestämda
övertygelsen, att det just var den mannen, som hade fört
bort fru Bonacieux denna andra gång likaväl som den första.
D’Artagnan ljög således endast till hälften, vilket är att lju-
ga mycket litet, då han sade sig själv, att på samma gång
han spanade efter mylady, spanade han även efter Constance.
Upptagen av dessa funderingar och emellanåt givande
hästen sporrarna, hade d’Artagnan kommit fram till Saint-
Germain. Han hade just färdats utefter den paviljong, där
tio år senare Ludvig XIV skulle se dagen, och red nu fram
på en mycket folktom gata, blickande åt alla sidor för att se,
om han icke skulle upptäcka något spår av sin vackra engel-
ska, då han i bottenvåningen till ett vackert hus, som enligt
tidens sed icke hade något fönster åt gatan, fick se ett be-
kant ansikte. Ägaren till detta ansikte promenerade på ett
slags terrass omgiven av blommor. Planchet kände först
igen honom.
»Hör herre», sade han, vändande sig till ’Artagnan, »kän-
ner ni inte igen den där, som går och gäspar åt kråkorna !»
»Nej», sade d’Artagnan, »och ändå är jag säker på, att
det inte är första gången jag ser det där ansiktet.»
»Det tror jag rasande väly, sade Planchet, »det är den stac-
kars Lubin, betjänten hos greve de Wardes, som herrn till-
tygade så illa för en månad sedan i Calais, på vägen till gu-
vernörens lantställe.»
»Ja visst», sade d’Artagnan, »nu känner jag igen honom.
Tror du, att han känner igen dig?»
»Nej, vet herrn, han var så rädd, så jag tror aldrig han
lade märke till hur jag såg ut.»
»Nå, så gå då och slå dig i samspråk med honom och hör
efter, om hans herre är död eller levande.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
