Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106 TRETTIONDE KAPITLET
»En person, som intresserar sig för er mer än hon kan
säga, ville gärna veta, vilken dag ni skulle kunna vara i stånd
att göra en promenad i skogen. I morgon skall en lakej i
svart och rött livré vänta på ert svar vid Hotel du Champ-
du-Drap-d’Or»
»Åh», sade d’Artagnan för sig själv, »det här var lustigt!
Det ser ut som om mylady och jag äro angelägna att få veta
hur en och samma person mår. Nå, Planchet, hur är det
med greve de Wardes? Han är således inte död?»
»Nej, herre, han mår så bra man kan må med fyra värj-
styng i kroppen, ty ni gav verkligen, förlåt att jag säger det,
den kära adelsmannen fyra stycken, och han är ännu gruv-
ligt svag efter att ha förlorat nästan allt sitt blod. Som jag
sa herrn, kände Lubin inte igen mig och talade om för mig
hela vårt äventyr från början till slut.»
»Mycket bra, Planchet, du är en krona "bland betjänter.
Och sitt nu upp igen och låt oss söka hinna upp vagnen.»
Detta dröjde icke länge, om fem minuter såg man vagnen,
som stannat vid vägkanten; en rikt klädd kavaljer till häst
höll sig vid vagnsfönstret.
Samtalet mellan mylady och ryttaren var till den grad liv-
ligt, att d’Artagnan stannade på andra sidan vagnen, utan att
någon annan än den vackra kammarjungfrun märkte hans
närvaro.
Samtalet fördes på engelska, ett språk som d’Artagnan
icke förstod, men på tonen tyckte den unga mannen sig höra,
att den vackra engelskan var mycket uppretad, hon slutade
med en åtbörd, som icke tillät något tvivel om samtalets na-
tur, nämligen med ett slag av solfjädern, givet med sådan
kraft, att det lilla kvinnliga toalettföremålet flög i tusen bitar.
Kavaljeren slog till ett gapskratt, som tycktes ytterligare
förbittra mylady.
D’Artagnan ansåg nu ögonblicket inne att träda emellan ;
han red fram till det andra vagnsfönstret och sade, i det han
artigt lyfte på hatten:
»Madame, tillåter ni mig att erbjuda er min tjänst? Det
förefaller mig som om den här herrn förargade er. Säg bara
ett ord, och jag åtar mig att straffa honom för hans brist på
artighet.»
Vid hans första ord hade mylady vänt sig om, med för-
våning betraktande den unga mannen, och då han slutat, Sva-
rade hon på god franska:
»Min herre, jag skulle mycket gärna ställa mig under ert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
