Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄMNDTANKAR 151
»Bed honom stiga in», sade mylady kort men med en så
genomträngande röst, att d’Artagnan hörde det i ytterrum-
met.
Man förde in honom.
»Jag är inte hemma för någon», sade mylady, »hör ni, inte
för någon.»
Betjänten gick.
D’Artagnan kastade en nyfiken blick på mylady; hon var
blek och ögonen sågo matta ut, vare sig av tårar eller av
sömnlöshet. Man hade med avsikt minskat det vanliga an-
talet ljus, och likväl kunde icke den unga kvinnan dölja spå-
ren av den feber, som rasat inom henne under dessa två
dagar.
D’Artagnan gick fram till henne med sin vanliga artig-
het; hon gjorde då en kraftig ansträngning att taga emot
honom på bästa sätt, men aldrig har väl en mera förstörd
uppsyn jävat ett älskvärdare småleende.
På d’Artagnans fråga, hur hon mådde, svarade hon:
»Illa, mycket illa.»
»Men då», sade d’Artagnan, »kommer jag bara till besvär,
ni behöver nog vila, jag går min väg.»
»Nej, tvärtom», sade mylady, »stanna, herr d’Artagnan, ert
älskvärda sällskap blir mig en förströelse.»
Åhå», tänkte d’Artagnan, »hon har aldrig varit så älsk-
värd, låt oss vara på vår vakt!»
Mylady antog den vänligaste min hon kunde och gav åt
sin konversation allt det liv hon förmådde. På samma gång
återkom febern, som ett ögonblick hade övergivit henne, och
gav glans åt hennes ögon, färg åt hennes kinder, karmin åt
hennes läppar. D’Artagnan återfann den Circe, som redan
förut hade omspunnit honom med sina trollkonster. Hans
kärlek, som han trodde vara slocknad och som endast var
dämpad, vaknade på nytt i hans hjärta. Mylady smålog, och
d’Artagnan kände att han skulle sålt sin själs salighet för
detta leende.
Ett ögonblick kände han något liknande samvetsagg.
Småningom blev mylady allt mera meddelsam. Hon frå-
gade d’Artagnan, om han hade någon älskarinna.
»Ack», svarade d’Artagnan med den mest sentimentala min
han kunde antaga, »kan ni vara nog grym att göra mig en
sådan fråga, mig, som, alltsedan jag lärde känna er, inte an-
das och inte har en suck för någon annan än er?»
Mylady drog läpparna till ett egendomligt leende.
»Ni älskar mig således?» sade hon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
