176 TRETTIONIONDE KAPITLET försäkrade honom, att ifall han icke blivit synlig dagen där- på, så skulle han nog taga rätt på honom, var han än funnes. I detta ögonblick slog klockan i La Samaritaine sex; de fyra vännerna ursäktade sig med att de stämt ett möte och togo avsked av herr de Tréville. En rask galopp förde dem snart på vägen till Chaillot. Skymningen började falla på, vagnar kommo och foro. D'Artagnan, på några stegs avstånd bevakad av sina kam- rater, kastade sina blickar så långt in i vagnarna han för- mådde, men kunde icke upptäcka något bekant ansikte. Äntligen, efter en kvarts timmes väntan och då det nästan var mörkt, syntes en vagn komma i stark fart på vägen från Sévres; en aning sade d'Artagnan på förhand, att i denna vagn fanns den person, som stämt möte med honom, och den unga mannen blev själv förvånad över att känna sitt hjärta klappa så häftigt. Nästan i samma ögonblick syntes i vagnsfönstret en kvinnas huvud med två fingrar på läppar- na liksom för att uppmana till tystnad eller skicka en släng- kyss. D'Artagnan uppgav ett sakta glädjerop, denna kvinna eller, rättare sagt, denna uppenbarelse — ty vagnen hade farit förbi med hastigheten av en andesyn — var fru Bo- nacieux. Med en ofrivillig rörelse och trots varningen satte Ar- tagnan sin häst i galopp och var med några språng framme vid vagnen, men dess fönster voro hermetiskt tillslutna, sy- nen hade försvunnit. Då erinrade d'Artagnan sig denna varning: »Om ert eget liv och deras, som älska er, äro er kära, så gör icke en rö- relse, som kunde förråda, att ni känt igen...» Han stannade således, darrande, icke för sig själv, men för den stackars kvinnan, som tydligen utsatt sig för en stor fara, då hon skänkte honom detta möte. Vagnen fortsatte med samma stora hastighet som förut, körde in i Paris och försvann. D'Artagnan satt orörlig och försagd kvar på samma plats och visste icke vad han skulle tänka. Om det var fru Bo- nacieux och om hon återvände till Paris, varför då detta flyktiga möte, varför detta enkla utbyte av en blick, varför denna bortkastade kyss? Om å andra sidan det icke var hon, vilket var mycket möjligt, ty det lilla dagsljus, som än- nu fanns kvar, gjorde ett misstag ganska lätt — om det icke var bon, var då detta icke början till ett anslag mot honom, varvid som lockbete användes den kvinna, som man visste att han älskade?