104 FEMTIOFEMTE KAPITLET soldat bör vara äreslysten, är det inte så? Ni är löjtnant, nå- väl, ni kommer att följa mitt liktåg med kaptens grad.» >Men vad har jag då gjort er», sade Felton vacklande, »för att ni kan vilja pålägga mig ett sådant ansvar inför Gud och människor? Om några dagar skall ni vara långt härifrån, ert liv står inte längre under min uppsikt, och», tillade han med en suck, »då kan ni göra med det vad ni vill.» »Således», utropade mylady, som om hon icke längre kunde motstå en helig förtrytelse, »begär ni, en from man, ni som man kallar en rättfärdig, ni begär bara en sak: att inte bli beskylld för, inte få något obehag av min död!» »Det är min plikt att vaka över ert liv, och jag skall vaka över det.» »Men förstår ni då, vad det är för uppdrag ni åtagit er? Det vore grymt redan om jag vore brottslig, vad namn vill ni då ge det, vad namn skall Gud ge det, om jag är oskyldig?» »Jag är soldat och lyder de order jag fått.» »Tror ni väl, att på domens dag Gud gör någon skillnad mellan den blinda bödeln och orättfärdiga domaren? Ni vill inte, att jag skall döda min kropp, och ni gör er till hantlan- gare åt den, som vill döda min själ!» »Men, jag upprepar det», svarade Felton redan mindre sä- ker, »ingen fara hotar er, och jag ansvarar för lord Winter som för mig själv.» »Oförnuftige>, utropade mylady, »stackars oförnuftige, som vågar ansvara för en annan, när de visaste, de gudfruk. tigaste tveka att ansvara för sig själva, och som ställer sig på den starkastes och lyckligastes sida för att krossa den sva- gaste och olyckligaste !» »Omöjligt>, mumlade Felton, som i djupet av sitt hjärta erkände det berättigade i detta skäl, >»omöjligt: som fånge skall ni inte genom mig återvinna friheten, som levande skall ni inte genom mig förlora ert liv.» »>Ja», utropade mylady, >men jag förlorar vad som är mig långt kärare än livet, jag förlorar hedern, Felton, och det är er, som jag inför Gud och människor gör ansvarig för min skam och vanära.> | Denna gång kunde icke Felton, hur känslolös han än var eller ville synas vara, motstå det hemlighetsfulla inflytande, som redan vunnit makt över honom. Att se denna kvinna, så vacker, så vit som den renaste uppenbarelse, att se henne än förgråten, än hotfull, att vara underkastad på en gång smär- tans och skönhetens tjuskraft. det blev för mycket för en andlig svärmare, för en hjärna undergrävd av en extatisk