FJÄRDE DAGEN AV FÅNGENSKAPEN 105 tros glödande drömmar, det blev för mycket för ett hjärta anfrätt på en gång av en brinnande kärlek till himmeln och ett förtärande hat till människorna. Mylady såg upproret inom honom, hon anade lågan av de stridiga passioner, som med blodet brunno i ådrorna på den unga fanatikern, och som en skicklig general, som, då han ser fienden färdig att vika, kastar sig över honom med ett segerrop, reste hon sig upp, skön som en antikens prästinna, inspirerad som en kristen jungfru. Med utsträckt arm, med halsen blottad och håret utslaget, med ena handen fasthål- lande klänningen, som hon kyskt drog upp över barmen, med blicken strålande av den eld, som redan bragt oreda i den unga puritanens sinnen, gick hon mot honom, uppstämmande på en eldig melodi och med sin ljuva röst, åt vilken hon, när så erfordrades, gav ett fruktansvärt uttryck: >Nu offra åt Baal till grymma döden Och kasta martyren i lejonens grop! En straffande Gud hör de pinades rop; Så ropar ock jag till Gud i nöden.» Felton stod som förstenad, då hans fånge på detta egen- domliga sätt vände sig mot honom. >Vem är då ni, vem är ni?» utropade han med hopknäppta händer. »Är ni en Guds budbärerska, är ni en helvetets tjänsteande, är ni en ängel eller en djävul, heter ni Eloa eller Astarte?» »Har du då inte känt igen mig, Felton? Jag är varken en ängel eller en djävul, jag är en jordisk kvinna, en trossyster till dig, det är allt.> »Ja, ja !» sade Felton. »Jag tvivlade ännu, men nu tror jag» »Du tror, och ändå är du en medbrottsling åt detta Belials barn, som man kallar lord Winter! Du tror, och ändå läm- nar du mig i mina fienders händer, i händerna på Englands fiende, Guds fiende? Du tror, och likväl överlämnar du mig åt den, som uppfyller och fläckar jorden med sitt kätteri och sina utsvävningar, åt denna skändliga Sardanapalus, som de blinda kalla hertig av Buckingham och som de troende kalla Antikrist !> »Jag överlämna er åt Buckingham! Jag? Vad är det ni säger ?» »De hava ögon», utropade mylady, soch skola icke se, de hava öron och skola icke höra!» >Ja, jar, sade Felton, i det han tryckte händerna mot sin av svett betäckta panna, liksom för att förjaga sina sista tvi-