Note: This work was first published in 1995, less than 70 years ago. Thomas G. Tidholm is still alive, as far as we know. Anna-Clara Tidholm is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Nu börjar det. Berit tar Rays hand. Det betyder ingenting
egentligen, bara att nu börjar det. Det är en tradition
de har som betyder att... nu börjar det. Till höger
om Ray sitter den lilla kvinnan som tilltalade honom
framför kassorna. Hon hann inte flytta på sig när Ray
banade sig den sista metern, så hon fick också en biljett.
Han sneglar på henne, kanske var det hon som en gång
spelade lilla Ida i Emil i Lönneberga. Hon håller tacksamt
hans andra hand.
Det börjar med att kulturministern ska inviga eftersom
det är invigning. Årets kulturminister är kvinna och socialdemokrat
från Karlstad. Hon framhåller i sitt tal att hon
också har varit på bio och hållit pojkar i hand, och alla tror
henne gärna. Ministrar nuförtiden är sådana att man gärna
tror att de har varit på bio och handlat i vanliga affärer och
varit på alla möjliga ställen där folk är mest. Då är det svårare
att tro att de verkligen är ministrar. Sådana är tiderna.
Efter ministern kommer kvällens regissör och förklarar
varför han gjort filmen. Han har gjort den här filmen för att
han kände att han verkligen ville göra den här filmen. Att
han måste helt enkelt, av ett inre tvång.
Ett sådant inre tvång ligger ofta bakom tillkomsten av
film, eftersom det upphäver alla de förnuftsskäl som talar
emot att någon skulle ge sig in i det ormbo av frustrationer
som en riktig filmproduktion är. En annan drivkraft som
ofta nämns är Lust. Kanske att det är samma sak. Det inre
tvånget kan adlas till lust, och lusten därefter till tvång
igen, många har fått uppleva det, i olika sammanhang.
Ingen människa råder helt över sig själv, det gäller i synnerhet
filmregissörer. Över dem råder dessutom finansiärerna.
Regissören har gjort film förr. Men detta är en sammanfattning,
en film om konstens villkor. Den börjar i sol och
slutar i en mörk källare, där huvudpersonen till slut hittas
död under en hög med bräder.
Ray och Berit tycker att filmen är bra. Alltså bra... som
film. All film är bra, så länge det är film.
Det vill säga man kan få se
sånt som bara liknar film, bara
låtsas, någon har försökt göra
film men det har blivit nånting
annat... franska B-filmer, eller
såna med Björn Skifs...
Vendetta, svårt att säga vad det är för fel, men det blir inte
film. Ray tror att det är kemin som vägrar. Celluloiden vill
inte koagulera för vad som helst, som han brukar säga när
de kommer ut på gatan ibland efteråt.
Men varför dog han, den där vad han nu hette, liknade
förresten nån skådis? Hade han svikit sig själv, eller konsten,
eller var han sjuk? Skulle han snickra nånting? Filmen
gav inga färdiga svar, bara färdiga frågor. Men det är ju
ganska självklart, för om den hade kommit med svaren
också, hade ju ingen kunnat gå ut från biografen med den
där speciella lite urgröpta och skrynklade minen.
- Varför..? Tja han mådde taskigt...
- Snygga bilder på slutet...
- Alltså vilket mörker...
Och så en fördjupad diskussion om optik och filmkänslighet
över sju cig och ett par Irish Coffee på Kinski
Bar om hörnet.
Ray och Berit älskar film. Och nu har det börjat.
Copyright © Thomas Tidholm & Anna-Clara Tidholm