Note: This work was first published in 1995, less than 70 years ago. Thomas G. Tidholm is still alive, as far as we know. Anna-Clara Tidholm is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Problemet är att välja. Man väljer film med ett sjätte eller
sjunde sinne, som måste befinna sig i sin högsta potens
under en filmfestival.
Bara vissa människor har detta sinne aktivt över huvud
taget, andra får gå som i blindo, de tvingas läsa filmrecensioner,
eller t.o.m. annonser. De rentav missar
filmfestivalernas rika utbud och får 
på vanlig biotid se filmer som
Snuten i Hollywood, Skamgrepp,
Sömnlös i Seattle... Till slut tröttnar
de på att gå på bio och skaffar sig
video, eller börjar se revyer istället...
en vilsenhet breder ut sig i samhället, ingen vet vad nån vill
ha, kvällstidningarnas nöjesbilagor delar ut gratisbiljetter till
bussresor mot hemligt mål... lika bra att åka med.
Ray och Berit vet vad de vill ha. De älskar film. Film är
sånt som flimrar, i svartvitt, eller färg om den är sotig på ett
speciellt sätt. Sånt som går att ta på med ögonen, som liksom
lägger sig på ögonen och har samma raster. Men det
är inte raster, det är något annat, det tränger in... salongen
försvinner, det blir bara ögonen. Och ögonen förvinner
också, det blir bara ljus av alltihop.
Bilder som rör sig sakta, korniga inzoomningar på glas
och flaskor, kavajfickor, händer, smycken, papperslappar i
extrem närbild, sånt är ofta höjdpunkter. Panoreringar
över skitiga fasader, det är vad Ray törstar efter, Berit vill ha
sängkläder i släpljus. Det är vad de menar med kvalitet,
tunga saker, existens.
Ljus och mörker, det är vad som kan få en människa att hisna.
Handlingen kan ha betydelse för en film, men det är
inte säkert. Dåliga regissörer terroriserar ofta publiken
med alldeles för mycket sånt.
Ray och Berit sitter på kafé och läser festivalprogrammet:
"Denna film är ett stordåd av en regissör som tillhör sitt
lands absoluta elit, ett unikt dokument, som med sitt djupt
originella filmspråk berättar en engagerande och tankeväckande
historia om nutidsmänniskans vilsenhet i förtätade
och magiskt oberoende bilder. Den är en annorlunda
och mycket stilsäker berättelse i överraskande och
rakknivsvassa bilder, späckad med pregnanta och ödesmättade
skådespelarprestationer, laddade av sin tids mest
egensinniga och jordbävningsdrabbade filmskapare i en
serie ytterst andlöst vibrerande sekvenser. Tjerkessiskt tal,
bulgarisk text, längd 4 tim 17 min."
- Ska vi...?
- Självklart...
"En världsberömd tenor förlorar en dag minnet under
en föreställning av Mästersångarna i Nürnburg..."
- Säj inget mer... Vi ska se dom också...
Han lägger sin hand på hennes knä. Hon slutar läsa och
kastar huvudet lätt bakåt, en gest som för dem båda associerar
till en tokig scen i Prinsessa på vift, trots att något
liknande inte alls förekommer där... men det är en lång
historia. Ray hostar till och blinkar yrvaket mot henne.
Hon brister i skratt. 
- Ge dig nu...
- Kom vi går...
Och de går, ut på Linnégatan i
skymningen. Världen är full av berättelser
och bara 70 eller 80% är
filmade än. Bilarna lyser suddigt i den råa luften. Berit skriker
till, plötsligt och högt... men det var ingenting särskilt. Ray
trycker ner händerna, hela armarna i rockfickorna. Nycklar
och cigarretter rasar igenom.
- Vi hämtar det där sen...
De går gatan fram med snabba steg, tysta och lyckliga.
- Där...!
In i mörkret igen. Ray och Berit vet vart de ska. De älskar
film.
Copyright © Thomas Tidholm & Anna-Clara Tidholm
