menniskor, utan nästan som oskäliga djur. Häraf blefvo äfven de, liksom stadsborgrarne, liderlige i seder och bekymrade sig alls icke om sin egendom eller sina göromål. Tvärtom, liksom väntade de döden den dag, till hvilken de sågo sig vara komne, ansträngde de sig af alla krafter, ej att sköta om de blifvande frukterna af husdjur, jord och förra mödor, utan att förtära det, som för närvarande fanns. Derföre hände, att nötkreatur, åsnor, får, getter, svin, höns, ja, till och med hundar, hvilka dock äro menniskan trognast, förjagade från sina hus, gingo, som dem helst behagade, kring fälten, der den öfvergifna säden ännu qvarstod utan att vara, jag vill ej säga bergad, men ens afskuren. Många af dem, liksom de haft förstånd, återvände, efter att om dagen hafva väl betat och sökt sig föda, om natten, utan att drifvas af någon herde, mättade till sina skjul. Hvad kan väl sägas starkare, för att nu lemna landsbygden och återvända till staden, än att så stor var himlens och måhända till en del äfven menniskornas grymhet, att från Mars till derpå följande Juli dels genom pestsjukdomens häftighet, dels derigenom, att många sjuka illa betjentes eller öfvergafvos i sin nöd af förskräckta friska, mer än hundra tusen menniskovarelser förvisso tros hafva ryckts ur lifvet inom staden Florens' murar, då man måhända före denna förhärjande händelse ej så högt skulle värderat hela antalet af invånare? O, huru många stora palatser, huru många sköna hus och förnäma boningar, förut uppfyllda af tjenarskaror, af höga herrar och damer, stodo ej nu tomma på allt, ända till den ringaste dräng! O, huru många minnesvärda slägter, huru många stora arfvedelar och beryktade rikedomar sågo