ett kors gingo framför någons lik, tre eller fyra bårar, förde af bärare, slöto sig efter den förste, och presterne, som trodde sig hafva blott en död att begrafva, fingo sju, åtta och mången gång flera. De döda hedrades fördenskull ej heller med klagan, ljus och likfölje; tvärtom hade det kommit så långt, att man ej bekymrade sig om menniskors död mer, än man nu skulle fråga efter getters. Deraf insåg man ganska tydligt, att eländets höjd gjort äfven de enfaldige kloke och obekymrade om det, som sakernas vanliga lopp med små och spridda olyckor ej kunnat lära ens de vise att tåligt fördraga. Då åt den stora mängd af kroppar, hvilken, som sagdt är, sammanfördes till alla kyrkor hvar dag och nästan hvar timme, den invigda jorden ej räckte till för begrafning, i synnerhet om man velat efter gamla seden gifva hvardera sin egen plats, gjorde man i stället för kyrkogårdarne, emedan dessa voro alldeles fyllda, mycket stora gropar, i hvilka de ankommande liken lades till hundradetal. Här uppstaplades de som köpmansvaror i skepp, hvarf för hvarf, och betäcktes med litet jord, ända tills man kom till grafvens kant. För att imedlertid ej noggrannt beskrifva hvarje enskildhet af de olyckor, som träffade vår stad, vill jag nämna, att, medan ett så fiendtligt öde herrskade inom densamma, besparades alls icke fördenskull det kringliggande landet från något af eländet. Ty der (utan att tala om köpingarne, hvilka i sin litenhet dock fullkomligt liknade staden) på de spridda godsen och kring bygden dogo de arma jordbrukarne och deras familjer utan något biträde af läkare eller hjelp af tjenare på vägar och fält och i husen utan åtskilnad natt och dag, ej som