att klokhet är en sak att trösta på, det vill jag, såsom jag lofvat, kortligen visa i följande lilla berättelse. Saladin, hvars tapperhet var så stor, att den ej allenast gjort honom från ringa man till sultan af Babylonien, utan äfven förskaffat honom många segrar öfver saracenska och christna konungar, hade i flera krig och genom sin stora prakt förslösat hela sin skatt och visste nu, då han af en händelse fick behof af en god summa penningar, icke, hvarifrån han skulle kunna få dem så snart, som han behöfde. Då kom honom i minnet en rik jude vid namn Melchisedech, hvilken i Alexandria lånade ut mot renta, och han tänkte vid sig, att denne nog vore i stånd att tjena honom, om han ville. Men juden var så girig, att han aldrig af fri vilja skulle gjort det, och våld ville Saladin ej bruka. Dock, nöden trängde honom, och, sedan han noga eftersinnat för att utfinna ett sätt att förmå juden till hjelp, beslöt han att tvinga honom, men med något sken af rätt. Han lät derföre kalla honom till sig, mottog honom förtroligt, lät honom sitta bredvid sig och sade derpå: "Förträfflige man, jag har af flera personer hört, att du är ganska vis och har i synnerhet uti guddomliga ting mycken insigt; derföre ville jag gerna veta af dig, hvilkendera af de tre lagarne du anser för den sanna, antingen den judiska, den saracenska eller den christna." Juden, som verkligen var en vis man, insåg allt för väl, att Saladin, genom att förelägga honom en sådan fråga, aktade att taga honom på orden, och betänkte äfven, att han ej kunde prisa någon af de tre mer än de andra, utan att Saladin skulle ernå sin afsigt. Således uppbjöd han hela sin skarpsinnighet för att finna ett svar, sådant