nog af han lade sig icke i hennes famn, utan lät henne ligga på sitt bröst och förlustade sig på detta sätt en lång stund med henne. Munken, hvilken låtsat, som om han ginge till skogen, hade imellertid gömt sig i sofsalen och fick, i fast förlitande på sitt anslags framgång, nytt mod, när han såg abboten gå in i sin cell helt ensam. När denne till och med läste till dörren efter sig, tviflade han ej mer och smög sig tyst från sitt gömsle till en springa, genom hvilken han såg och hörde allt, hvad abboten sade och gjorde. Då nu abboten tyckte, att han varit nog länge hos flickan, läste han ånyo in henne och återvände till sitt rum. Efter en stund hörde han den unge munken, och i den tron, att denne imellertid kommit tillbaka från skogen, ärnade han på det eftertryckligaste föreställa honom hans fel och sedan låta insätta honom i fängelse för att derigenom ensam komma i besittning af det vunna bytet. Han lät således kalla honom, tilltalade honom med stränga ord och vredgad uppsyn samt förkunnade honom hans fängslande. Munken svarade honom imellertid genast: "Högvördige herre, jag har ännu icke varit så länge uti den heliga Benedicti orden, att jag redan kan känna alla dess egna förhållanden. Verkligen har ni ännu icke lärt mig, att munkarne böra pålägga sig qvinnor, liksom de göra med fastor och vakor. Men, då ni nu visat mig detta, lofvar jag er att, om ni denna gång förlåter mig, aldrig mera fela härutinnan, utan alltid göra, som jag sett er göra." Abboten, som var en klok man, insåg genast, att munken icke blott förstått sig på saken bättre än han sjelf, utan äfven gifvit akt på allt,